Det går att lära sig något av allt.

I fredags införskaffade sig Fröken Bark en egen dator och en Iphone. Internet är snart tillgängligt i lokalen och då kommer blogginläggen att komma lite tätare. Fram till nu har tiden till skrivande begränsats till sena timmar på kvällarna och då har ofta viljan att skriva redan somnat.

Igår var jag och njöt av sol och bastu och en ljuvlig liten dam stal min Iphone. Under en timme pumpade adrenalitet och ilskan som glödande lava i kroppen på mig. Efter en timme var polisanmälan gjord, SIM-kort och telefon spärrade och jag drog några djupa andetag och lät tåraran spruta. Inte över en stulen telefon, det finns nya och försäkring som täcker kostnaderna. Nej, den där olustiga känslan i kroppen som är skälet till tårarna handlar om något helt annat. Det handlar om känslan av att JAG gjort bort mig, gjort fel, slarvat, varit dum och ouppmärksam. Efter några timmar av hulkande och snorande kände jag mig färdig med den känslan, för resten av min tid på denna underbara planet.

Alla har vi ansvar för våra handlingar, hur vi mår, tänker och känner. Jag släpper taget om mina elakheter mot mig själv, fortsätter tänka gott om alla människor jag möter inklusive hon i spegeln och njuter av tystnaden i några dagar. Idag är vulkanen lugn igen och lite mer skräp utrensat, det enda som påminner om gårdagen är de "fluffiga" ögonen. Gårdagen hjälpte mig att komma åt en djupt rotad känsla och ett beteendemönster som jag nu släppt taget om. Den ljuvliga lilla damen får bära sitt eget samvete och förhoppningsvis lära sig sitt av den lilla teater som utspelades på ett badhus nära dig igår.

Livet tar aldrig slut.

Igår kväll när vi nattade Kajsa delade hon åter med sig av sina klockrena, självklara och fantastiska insikter. "Det enda man vet är att man ska dö. Men livet tar aldrig slut. Nästa gång kanske man kommer till ett annat språk. Finland kanske." Älskade unge vad jag får lära mig av dig. Puss.

Om att våga!

Igår vågade jag ta ett steg som jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Igår vågade jag lita på min känsla, intuition och de budskap jag får till mig i en otroligt svår och känslig situation. Jag vågade förmedla det jag kände och hörde utan minsta tvekan . Idag fick jag bekräftelse på att jag hade rätt. Så idag har jag gråtit av glädje, av lättnad, av tacksamhet och av stolthet. Nu bor inte längre någon tvekan eller några tvivel i mig. Jag vet att jag är på rätt plats, att jag gör det jag ska göra här på jorden och att jag har ett starkt beskydd och stöd från mina andliga guider. Idag bestämde jag mig på riktigt, i tanke och i känsla, för vem jag är. Som tack fick jag kärleken tillbaka som ett lysande klot rakt in i bröstkorgen, den villkorslösa och rena kärleken.



Jag vågade och jag vann.

Fina fröken Pling!

För några veckor sedan träffade jag en helt fantastisk kvinna, fina fröken Pling (Ingrid "Pling" Olson). Hon pratade om Mayakalendern och de sju arketyperna. Att lyssna och lära med penna och papper var inte till att tänka på, då hade jag inte förstått någonting. Här var det bara att öppna upp kanalen och låta hennes ord och energier smyga sig in i mig och landa som små kristaller av insikt i själen. En vecka senare träffade jag henne igen. Den här gången i en privat sittning och hon pendlade in mig och mina arketyper.  Med mig hade jag alla de pusselbitar jag samlat på mig genom livet men inte kunnat få ihop till en hel bild. Hon slängde ut dem på bordet mellan oss och på en och en halv timme hade hon fått ihop hela pusslet. Jag log och grät tårar av lättnad under hela sittningen. Äntligen fick jag ord till allt det jag känt och anat men aldrig förstått eller vågat tro. Fick förklaringar i det lilla och i det stora.

I alla år har hon i mig som säger håll truten tills du är 110% säker på vad du har att förmedla, se till att ha källhänvisning och läs gärna en bok extra innan du pratar, fått styra. Efter träffen med Pling har hon fått kliva åt sidan och hon som känner saker med intuitionen, hon som bara vet utan att ha läst en enda bok, fått komma till tals allt oftare. Hon som bara kände att det skulle bli tvillingar två år innan grav-testet visade tummen upp. Nu är det hon som får höras och ju mer jag låter henne prata ju lyckligare, lugnare och träffsäkrare blir hon, blir jag.

PoK

Viljan får välja!

En välbekant doft ångar från min hud. Klor. Igår var jag till badhuset och lät mig omslutas av ljummet, klorfyllt vatten, glida fram i det tysta blå. Under tio år var simningen en stor del av mitt liv. Kilometer, efter kilometer, fram och tillbaka i samma bassäng fem dagar i veckan. Många frågade mig, inklusive jag själv, vad håller jag på med? Ska det här vara något att ägna sitt liv åt?  När jag satt i busskuren i Hållsta och väntade en blåsig och kall decemberkväll, för att ta mig till sena torsdagspasset. Brrr. Igår förstod jag varför. Jag älskar att flyta runt i vattnet. Känslan av att vattnet ger mig ett skydd, en distans till allt och alla omkring mig. Vattnet som hjälper mig att flyta genom livet. Ljudet dämpas och jag hör mina egna tankar, mitt eget hjärta som slår. Igår simmade jag med glädje, för att jag ville, för att njuta. Så var det inte alltid när jag tävlingssimmade. Då fanns det krav, främst från mig själv, på att bli bättre, snabbare, att prestera på tävling. Inget för mig. När kraven får bli styrande försvinner glädjen. När viljan styr finns bara glädje. Så är det med allt. Numer försöker jag låta viljan leda mig genom livet.

Puss!

Öppet hus hos Fröken Bark!

Kom och hälsa på mig i min fina lokal på Östermalmsgatan 12 i Västerås! Ta en fika, se dig omkring, läs en tidning eller sitt ner och andas en stund.

Fredagen den 2 december kl 13-19
Lördagen den 3 december kl 11-16

Du som bokar en tid eller köper ett presentkort får 20% rabatt.

Ta med dig vänner, familj, bjud in jobbet! Kom bara kom.
Kramar // Karin

Alltid värd att följa min egen vilja.

Hur många gånger har jag inte tänkt och känt att jag måste handla först, göra något för att få något, kämpa för att vara värd. Men tänk om det är så att jag alltid är värd att följa min egen vilja. Att jag kan och får njuta av lugn och ro en hel dag bara för att det är just det jag vill, önskar och behöver. Tänk om det är så att viljan, tanken och känslan är den handling som behövs för att nå dit jag vill.

Tänk inte bara om, det är så.

Shake it out!

Det var länge sedan det var så rent i och under soffan här hemma. Samma gäller för min kropp. Årets stora utrensningsvecka pågår. Tre barn och en mamma har klarat av vinterkräksjukan. Jag hade tänkt mig att hoppa över i år, men kropp och själ hade andra planer. Så under en natt hängde jag över toastolen och tänkte mellan hulkningarna att det här är nyttigt. Göra sig av med all skit som kroppen inte vill bära längre. Visst tyckte jag lite synd om mig själv också, men såhär i eftehand, skönt!

Nu fortsätter rensningen här hemma. Lekrummet är inte sig likt, nu vet vi vad som finns i lådorna, pärlorna på sin plats, legot på en annan. Under soffan är det fri sikt och ungarna kan utan risk för astma-anfall bygga koja av soffkuddarna. Viktigast av allt, en stor kasse med onödigt skräp som ingen använt eller kommer sakna har hittat vägen till återbruket.

Det gick inte enkelt att rensa ut. Började inte av sig själv. Har gått och dragit på det länge, tittat in i lekrummet och vänt med outrättat ärende. Under en vecka har ångesten och jag andats, ätit och sovit tillsammans. Såklart handlar det lika mycket, snarare mer, om alla rummen där inne i mig. Om alla gamla saker, känslor, minnen, tankar, mönster som jag inte behöver längre, som jag inte använder och som jag aldrig kommer att sakna om jag vågar rota fram dem, titta på dem och slänga dem. Känslorna, positiva och negativa, är den bästa vägvisaren du har i livet. De talar om för dig vad du behöver göra. Ångesten är egentligen en nära vän som berättar att det finns något att göra sig av med. Backa inte ifrån den, då kommer den att komma tillbaka, lite starkare för varje gång, kliv rakt igenom istället. Jag vet det är inte lätt och du klarar det inte alltid själv. Jag har hittat mina guider i livet här och i andra dimensioner som hjälper mig när jag behöver. Om jag ber om det! Du måste själv ta första steget och be om hjälpen, då finns den där. Hos sådanna som mig, hos familj och vänner.

Det är svårt att dansa med djävulen på ryggen, så skaka av honom!

Listen and love:
http://www.youtube.com/watch?v=RCWnVznnWcs

Att byta färg och förhållningssätt!

I så många år har jag liksom stängt av, stängt ner den inre verksamheten. Helt omedvetet. Har tagit mig genom livet i en ganska stor tysthet, på ett sätt, men med många ord och känslor ändå. De senaste 10-15 åren har jag funderat mycket, känt mycket, bytt ut, tagit bort, format nytt. Det mesta inom mig själv, med mig själv eller med en utomstående, fristående terapeut som enda mottagare av mina känslor och ord. Har hållit allt hårt till mig själv, skyddat det som man skyddar sitt eget barn. Jag antar att det är rädslor som hållit mig tillbaka. Rädslan att bli dömd, att bli fråntagen allt det nya fantastiska jag kunnat se och känna, rädd för att bli instoppad i ett fack. Rädslan har varit mitt skydd, mitt försvar. Nu har jag tagit mig så långt att jag står trygg i vem jag är, vad jag tror på, hur jag förhåller mig till livet. Och då börjar orden ta form, de vill komma till uttryck och de manifesteras i handling. För mig har det varit en lång väg fram hit, för min omgivning blir det nog en smula förvirrat.

För en kort tid sedan gifte sig min älskade lillebror. Jag hann ta mig igenom fyra olika klänningar. Tre beiga, en ljuvligt röd. Som jag våndades, grät tårar över vad som kändes som ett omöjligt beslut. Det kändes som att valet tog märkligt stora proportioner. Med hjälp av en älskad vän, blev det den röda. Jag har aldrig känt mig så självklar, så fin och det var länge sedan jag dansade så att klänningen sprack. Använder jag klänningen som en symbol för mig själv är inte längre proportionerna märkliga eller orimliga. Jag väljer inte längre beige jag väljer röd.

För ett halvår sedan träffade jag Gitte (www.yin.se) för första gången. När jag kom till henne första gången och klev in i den självklara energi som hon utstrålar och befinner sig i klev jag in i min egen önskan och mitt eget mål. Hon har hjälpt mig att byta oro, stress och rädsla till ljus, lugn och kärlek. Förra gången vi sågs sa hon till mig: Karin, helandet ligger i ditt förhållningssätt till allt du möter.

Så prova att byta ut beiget mot rött, andas in tillit till livet och andas ut all oro.

Till mamma och pappa, storasyster och lillebror, familj och vänner: ni har inte tappat bort mig på vägen, ni har bara fått mig i en röd, lugn, kärleksfull version som lever livet med tillit i hjärtat. Puss!

Fantasi eller verklighet?

Vad är fantasi och vad är verklighet, och för vem? Spelar det egentligen någon roll. Jag och min fantasi har varit de bästa vänner så länge jag kan komma ihåg. Jag minns att jag pratade med "kokosnötsapan" i mammas och pappas sovrum när jag inte kunde sova som liten. Gubben i månen hade jag stor respekt för, var nog till och med lite rädd för honom, men konvercerade det gjorde vi. Jag kunde inte titta på Tintin när jag var 10, jag fick hemska mardrömmar. Nyheterna var inte till att tänka på. Fantasin går hand i hand med inlevelseförmågan och känslorna.

Fantasin har varit min belöning efter en tuff dag, eller när jag är någonstans jag inte vill vara. Den kan ta mig till de platser, berättelser och känslor som jag väljer. Jag kan försvinna in i min egen lilla värld för att samla kraft och energi och bara vara med mig själv.

Nu när jag är 35 och vridit och vänt en hel del på livet och äntligen känner att jag hittat den plats i mig själv jag vill vara på har fantasin en fortsatt stor mening och betydelse, den är livsnödvändig för mig. Intuitionen, känslan, själen och fantasin alla hämtar de information från samma ställe. Idag kan jag se att det är meditation jag ägnat mig åt varenda dag. Att kunna kommunicera i en annan dimension gör jag varenda dag. För min egen skull och för att hjälpa andra att ta sig vidare i livet. Den här kommunikationen är min livlina, mitt arbetsverktyg och en stor lycka.

Så fortsätt fantisera eller börja idag. Och inte minst, uppmuntra barnens fantasier, ifrågasätt inte utan ge fantasin fritt utrymme!

Kärlek.

Det bästa av två världar

Såklart tjejen ska lira boll, hon har en säker högerfot och skrattar med hela kroppen när hon sparkar det hårdaste hon kan ute på gräsmattan. Fotbollskolan för femåringar betalades, mormor och morfar sponsrade med fotbollsdojjor och sommarens alla äventyr väntade. Tre träningar blev det med blandat intresse. Jag var med Kajsa på ett träningspass. Dricka vatten med bästa dagiskompisen var superkul. Göra mål med morsan mellan stolparna var också kul. Att delta i träningen med alla andra kunde vi tydligen vara utan. Istället hamnade vi på rygg i gräset och Kajsa frågade mig från ingenstans:

-"Mamma, hur gammal är jag egentligen?"
-"Ja, det beror på om du pratar om hur länge du bott i den här kroppen i det här livet, då fyller du snart fem år. Men om du undrar hur gammal din själ är, så är den mycket, mycket äldre."

Då sätter sig Kajsa på min mage och med leende ögon svarar hon:
-"Jag visste väl att jag varit gammal förut!"

Med en mamma som pratar om själen, änglar och vitaminer och en pappa som älskar fotboll och lever livet här och nu får de små liven som bor i mitt hus det bästa av två världar. Fotbollsdojjorna användes under hela sommaren fast hemma på gräsmattan med pappa som motspelare.

Från tulpan till solros

Fram till för några år sedan var jag fullt övertygad om att jag var en tulpan och gjorde allt jag kunde för att bli det bästa, starkaste och vackraste exemplaret i mellansverige. Försökte följa, förfina och utveckla, men kände ett ständigt gnagande i magen som till slut skrek SLUTA! Sakta började en ny blomma ta form, först med ett förvirrat medvetande som gjorde utan att riktigt förstå. Nu vet jag att jag är en solros och jag göder, vattnar och uppmuntrar hennes strävan upp mot stjärnorna och solen.

Kanske, till och med förmodligen, visste jag redan när jag föddes att jag kommit ner hit till jorden för att växa mig hög, stark och soligt gul. Jag behövde bara ta mig en omväg på sådär 30 år. En nödvändig omväg för att samla erfarenheter, kunskap och för att rotsystemet skulle bli starkt nog att hålla mig fast i marken.

Så känn efter en extra gång, tar jag mig igenom livet som den jag verkligen är? Vad har jag tagit med mig genom livet, vad vill jag behålla och vad vill jag göra mig av med. Några lånade ord:

”Detta är berättelsen om resan hem och om själens ständiga uppmaning till oss att erkänna storheten inne i oss själva. Den är din väckning, din inbjudan till att äntligen komma hem till den du verkligen är. Du är det du söker" (Brandon Bays)

Kramar och kärlek!