En välbekant doft ångar från min hud. Klor. Igår var jag till badhuset och lät mig omslutas av ljummet, klorfyllt vatten, glida fram i det tysta blå. Under tio år var simningen en stor del av mitt liv. Kilometer, efter kilometer, fram och tillbaka i samma bassäng fem dagar i veckan. Många frågade mig, inklusive jag själv, vad håller jag på med? Ska det här vara något att ägna sitt liv åt? När jag satt i busskuren i Hållsta och väntade en blåsig och kall decemberkväll, för att ta mig till sena torsdagspasset. Brrr. Igår förstod jag varför. Jag älskar att flyta runt i vattnet. Känslan av att vattnet ger mig ett skydd, en distans till allt och alla omkring mig. Vattnet som hjälper mig att flyta genom livet. Ljudet dämpas och jag hör mina egna tankar, mitt eget hjärta som slår. Igår simmade jag med glädje, för att jag ville, för att njuta. Så var det inte alltid när jag tävlingssimmade. Då fanns det krav, främst från mig själv, på att bli bättre, snabbare, att prestera på tävling. Inget för mig. När kraven får bli styrande försvinner glädjen. När viljan styr finns bara glädje. Så är det med allt. Numer försöker jag låta viljan leda mig genom livet.
Puss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar