Fantasi eller verklighet?

Vad är fantasi och vad är verklighet, och för vem? Spelar det egentligen någon roll. Jag och min fantasi har varit de bästa vänner så länge jag kan komma ihåg. Jag minns att jag pratade med "kokosnötsapan" i mammas och pappas sovrum när jag inte kunde sova som liten. Gubben i månen hade jag stor respekt för, var nog till och med lite rädd för honom, men konvercerade det gjorde vi. Jag kunde inte titta på Tintin när jag var 10, jag fick hemska mardrömmar. Nyheterna var inte till att tänka på. Fantasin går hand i hand med inlevelseförmågan och känslorna.

Fantasin har varit min belöning efter en tuff dag, eller när jag är någonstans jag inte vill vara. Den kan ta mig till de platser, berättelser och känslor som jag väljer. Jag kan försvinna in i min egen lilla värld för att samla kraft och energi och bara vara med mig själv.

Nu när jag är 35 och vridit och vänt en hel del på livet och äntligen känner att jag hittat den plats i mig själv jag vill vara på har fantasin en fortsatt stor mening och betydelse, den är livsnödvändig för mig. Intuitionen, känslan, själen och fantasin alla hämtar de information från samma ställe. Idag kan jag se att det är meditation jag ägnat mig åt varenda dag. Att kunna kommunicera i en annan dimension gör jag varenda dag. För min egen skull och för att hjälpa andra att ta sig vidare i livet. Den här kommunikationen är min livlina, mitt arbetsverktyg och en stor lycka.

Så fortsätt fantisera eller börja idag. Och inte minst, uppmuntra barnens fantasier, ifrågasätt inte utan ge fantasin fritt utrymme!

Kärlek.

Det bästa av två världar

Såklart tjejen ska lira boll, hon har en säker högerfot och skrattar med hela kroppen när hon sparkar det hårdaste hon kan ute på gräsmattan. Fotbollskolan för femåringar betalades, mormor och morfar sponsrade med fotbollsdojjor och sommarens alla äventyr väntade. Tre träningar blev det med blandat intresse. Jag var med Kajsa på ett träningspass. Dricka vatten med bästa dagiskompisen var superkul. Göra mål med morsan mellan stolparna var också kul. Att delta i träningen med alla andra kunde vi tydligen vara utan. Istället hamnade vi på rygg i gräset och Kajsa frågade mig från ingenstans:

-"Mamma, hur gammal är jag egentligen?"
-"Ja, det beror på om du pratar om hur länge du bott i den här kroppen i det här livet, då fyller du snart fem år. Men om du undrar hur gammal din själ är, så är den mycket, mycket äldre."

Då sätter sig Kajsa på min mage och med leende ögon svarar hon:
-"Jag visste väl att jag varit gammal förut!"

Med en mamma som pratar om själen, änglar och vitaminer och en pappa som älskar fotboll och lever livet här och nu får de små liven som bor i mitt hus det bästa av två världar. Fotbollsdojjorna användes under hela sommaren fast hemma på gräsmattan med pappa som motspelare.

Från tulpan till solros

Fram till för några år sedan var jag fullt övertygad om att jag var en tulpan och gjorde allt jag kunde för att bli det bästa, starkaste och vackraste exemplaret i mellansverige. Försökte följa, förfina och utveckla, men kände ett ständigt gnagande i magen som till slut skrek SLUTA! Sakta började en ny blomma ta form, först med ett förvirrat medvetande som gjorde utan att riktigt förstå. Nu vet jag att jag är en solros och jag göder, vattnar och uppmuntrar hennes strävan upp mot stjärnorna och solen.

Kanske, till och med förmodligen, visste jag redan när jag föddes att jag kommit ner hit till jorden för att växa mig hög, stark och soligt gul. Jag behövde bara ta mig en omväg på sådär 30 år. En nödvändig omväg för att samla erfarenheter, kunskap och för att rotsystemet skulle bli starkt nog att hålla mig fast i marken.

Så känn efter en extra gång, tar jag mig igenom livet som den jag verkligen är? Vad har jag tagit med mig genom livet, vad vill jag behålla och vad vill jag göra mig av med. Några lånade ord:

”Detta är berättelsen om resan hem och om själens ständiga uppmaning till oss att erkänna storheten inne i oss själva. Den är din väckning, din inbjudan till att äntligen komma hem till den du verkligen är. Du är det du söker" (Brandon Bays)

Kramar och kärlek!