Från tulpan till solros

Fram till för några år sedan var jag fullt övertygad om att jag var en tulpan och gjorde allt jag kunde för att bli det bästa, starkaste och vackraste exemplaret i mellansverige. Försökte följa, förfina och utveckla, men kände ett ständigt gnagande i magen som till slut skrek SLUTA! Sakta började en ny blomma ta form, först med ett förvirrat medvetande som gjorde utan att riktigt förstå. Nu vet jag att jag är en solros och jag göder, vattnar och uppmuntrar hennes strävan upp mot stjärnorna och solen.

Kanske, till och med förmodligen, visste jag redan när jag föddes att jag kommit ner hit till jorden för att växa mig hög, stark och soligt gul. Jag behövde bara ta mig en omväg på sådär 30 år. En nödvändig omväg för att samla erfarenheter, kunskap och för att rotsystemet skulle bli starkt nog att hålla mig fast i marken.

Så känn efter en extra gång, tar jag mig igenom livet som den jag verkligen är? Vad har jag tagit med mig genom livet, vad vill jag behålla och vad vill jag göra mig av med. Några lånade ord:

”Detta är berättelsen om resan hem och om själens ständiga uppmaning till oss att erkänna storheten inne i oss själva. Den är din väckning, din inbjudan till att äntligen komma hem till den du verkligen är. Du är det du söker" (Brandon Bays)

Kramar och kärlek!