Kärleken är evig.

För första gången på en knapp månad knyter jag på mig skorna och går de vana stegen runt Blåsbo. Ensam. Alldeles ensam. Sorgen och saknaden sköljer över mig, kryper in i varenda cell och tårarna vill aldrig sluta rinna. Varma, salta små floder. Jag vet att du fortfarande finns hos mig. Jag vet att du var redo för nya äventyr i universum. Jag vet att du kommer att hjälpa oss i din fulla kraft och styrka nu när själen flyger fri. Men jag saknar dig. Sorgen i brösten är tung, fysisk. Orden som aldrig vill tystna: "jag vill ha dig här, här hos mig."

Du smög dig allra längst in i hjärtat. Till den där stängda, rädda och ensliga lilla vrån. Tände ett ljus och värmde upp. Genom din kärlek och de snällaste av alla ögon vågade jag öppna och släppa in dig. Där finns du för alltid. Två själar för evig länkade tillsammans med kärlekens glimmrande gröna trådar.

Sorgen som bor hos mig nu hade med sig en fin vän, snällheten. Den lindar sina mjuka filtar omkring mig, med värme och med tröst. Snällheten värmer magen som äntligen slappnar av. Mjukar upp alla hårda klumpar och gör sorgen möjlig att bära.

Kärleken är evig, älskade, innerligt älskade Texas.