Jag vet inte vem som var argast, hon eller jag. Hon för att jag trotsade hennes värld och trygghet. För att jag valt en annan syn på livet och hur det rör sig framåt. Jag för att hon behandlade mig som en oansvarig tolvåring som minsann behövde få sig en uppläxning om livet och hur man sköter sig.
Jag har varit hos tandläkaren. Jag hade tre hål. Hon frågade mig vad det kunde bero på. Jag förklarade att jag varken äter socker eller vitt mjöl, jag äter på regelbundna tider, jag borstar tänderna två gånger om dagen och jag använder tandtråd. Men så säger jag det som får henne att börja stamma, bli röd om halsen och arg i blicken. Jag använder inget fluor. Fluorfri tandkräm och ingen munskölj. Hennes blick är tydlig; lilla gumman, nu ska du få höra hur livet fungerar.
Jag respekterar hennes förhållningssätt till livet. Hon är lärd i sitt yrke och har valt sitt synsätt. Men hon visar mig ingen respekt tillbaka. Hon förminskar mig som människa och mina val och klokheter. Jag blir så arg att orden uteblir. Men hon kan omöjligtvis undgå att känna mitt svar. Eller i alla fall en liten del av det.
När jag kommer hem ringer en av mina finaste vänner. På några minuter hjälper hon mig att hitta balansen igen, just där där jag valt att ställa ner mina fötter. På sex år har jag burit, fött och närt tre barn. Två av dem samtidigt. Jag ammade mitt första barn i ett år. Ett drygt år efter det blev jag gravid med två. Jag ammade dem i tio månader. Våra barn har alla sovit illa på nätterna. När det helt plötsligt fanns tre små i huset minimerades sömnen till knapp överlevnad. Så har det varit i sex år. Stressen har varit stor för kropp och själ.
Jag tror inte min tandläkare ser till helheten. Att det går åt väldigt mycket kalcium för att få tre små skelett att växa. Att det går åt massor av alla vitaminer, mineraler och fettsyror för att producera mjölk till tre barn. Jag tror inte hon tänker på att syra-bas balansen sätts helt ur spel när man stressas så hårt under så lång tid. Att kroppen blir fullständigt försurad och satt ur balans.
Nu börjar kroppen återhämta sig. Sömntimmarna blir allt fler. Balansen börjar sakta att infinna sig. Jag har inte bestämt mig än, men jag tror inte hon kommer vara min tandläkare så länge till.
Byt. Varför göra ett besök som sällan är något angenämt från första stund till något ännu oangenämare? Det finns få tillfällen som när man redan i halvliggande position med verktyg till förbannelse stoppade i munnen känner sig så i underläge som hos tandläkaren. Kram K
SvaraRadera